Vaxduksboken

…och så blir vi välartade individer med önskat beteende. Skinner och Watson är åter på tapeten, enligt en artikel i senaste Filter.

Den sedan länge använda klickerträningen för hundar, där det önskade beteendet snabbt åtföljs av ett litet tryck på den så kallade klickern, samt något litet hundgodis, kan modifieras för människor, enligt de personer som vill släppa ut denna ”tag teaching” ur behaviorismens förmodat mörka pedagogiska garderob.

Och eftersom barns intellektuella utveckling och kapacitet är något mer avancerat än hundars, tycks man mena, så kan belöningarna dröja något längre. Önskat beteende leder till att barnet får en ”tag” — det kan i princip vara vadsomhelst: en polett, en färgglad plastmarker, ett snöre — och när ett visst antal taggar har samlats, kan dessa lösas in mot någon belöning.

Oj, vad enkelt det verkar. Självklara invändningar poppar upp i ens skalliga skalle. Kanske kan vi betingas, men vad ska vi betingas till? Vilka beteenden är önskvärda? Vilka är oönskade?

Några former av principer måste styra vilka beteenden som vi anser värda en bunke taggar. Och vilka de är — det kanske inte är den minsta moraliska frågan i världen.

Fast å andra sidan: kanske detta handlar om att göra de system av belöningar och bestraffningar, som redan existerar, mer explicita. När jag (t ex) undervisar markerar jag, varje dag, med mängder av åtbörder — verbala och icke-verbala — vad jag anser vara önskat och oönskat beteende. Är detta på något sätt mera ”mänskligt” än det som i förstone känns som ett hjärntvättsaktigt taggande?

Jag vet inte.

…i form av Randy Newman, en ironins mästare, som framför Sail Away (om en slavhandlare som försöker locka afrikaner till andra sidan Atlanten) i ett par underbart geekiga glasögon.

Affären ”Second-Xand” har ”billiga kläder från Europa”.

En del gamla godingar dyker upp när man går igenom gamla foton, som den här skylten utanför en affär för begagnade kläder i Petjory, en liten rysk stad vid gränsen mot Estland, annars mest känd för sitt fantastiskt vackra kloster. — Man kan konstatera att viss sammanblandning av det latinska och kyrilliska alfabetet har skett.

Med stort intresse har jag läst i Karin Johannissons Melankoliska rum om Max Weber och hans legendariska sömnsvårigheter: efter en kollaps, helt i tidens anda diagnosticerad som nervsammanbrott p g a långvarig överansträngning — vi rör oss i tiden före förra sekelskiftet —, och inte alls olik dagens utmattningsdepressioner, fastnar han i en ond cirkel av sömnlöshet, sömnmedel (främst brom) och ett minutiöst planerande av nattsömnen. Han är helt i demonernas våld, och dagarna består i perioder inte av något annat än ett rigoröst, men futilt, planerande av nattens försök till sömn.

Tiden före förra sekelskiftet såg en explosion av sömnproblem, inte olik dagens. Det framväxande moderna samhället börjar se varje avsteg från en hel natts obruten sömn som onaturlig, medan man i det förindustriella samhället — inte styrd av tillgången på artificiellt ljus — snarare verkar ha haft en uppdelad sömn, en tvåfassömn. Först följde den ”döda” sömnen, efter dagens kroppsarbete, därefter en period av vakenhet, och slutligen den andra sömnen, morgonsömnen.

Efter läsningen sov jag oerhört gott.

Bland det första jag kommer att tänka på, när jag funderar på vad en sådan här sida borde fyllas med — det var väl längesedan innehåll kom före form? — är allt det som man borde ha skrivit om i lägen när man möjligtvis dessutom hade mer att verkligen skriva om.

Därför har jag gett mig iväg på jakt i det privata arkivet, fyllt av diverse alster, som när jag nu tittar på dem nästan utan undantag faller under kritikens grymma bila.

Men den här gillar jag. Håll till godo.

…fem mil i ett par repliker på ett par tävlingsskor från 1976: att det går alldeles utmärkt bevisade dagens träningsultra inför Ursvik Ultra (75 km) i slutet av mars.

Och nej, löparskor har inte blivit bättre, åtminstone inte för mina fötter, de senaste 34 åren.

Jag har köpt på mig en remake av Nikes Elite från 1976 (dessutom för det facila reapriset av 300 riksdaler). De säljs som sneakers, är helt enkelt fantastiska, och de absolut skönaste pjucksen jag någonsin har sprungit i: underst den klassiska Bowerman-våffelsulan i gummi utan konstiga plastkilar och de dumma hål som det fastnar sten i och som är så vanliga på dagens tävlingsskor, sedan en tunn enkel mellansula i ren EVA, och överst en mjuk plös utan någon hård plastkappa som trycker mot hälen (mitt främsta objekt för ogillande vad gäller skor).

De bar mig på dagens tur; jag hade inte ens tillstymmelsen till skavsår, och då var jag ändå ute i mer än fem timmar.

…blir det här. I tio års tid har jag sysslat med att föra anteckningar i klassiska svarta vaxduksböcker av olika format. Detta blir nätvarianten, starkt censurerad och väldigt oprivat.