Vaxduksboken

Med bara en dryg vecka kvar till jag ska avverka 75 kilometer mitt i natten på Ursviks Ultra i Stockholm, min egentliga ultradistansdebut, börjar det bli dags att skriva packningslista: skor med metalldobbar, ryggsäck med vätskebehållare, vaselin, mössa, buff, min Silva L1-pannlampa plus extra lithiumbatterier, en liter vispgrädde och nötter att dricka och äta som komplement till den förplägnad som ges, och iPod (eftersom jag räknar med att springa i minst åtta timmar kommer jag kanske äntligen att kunna lyssna klart på Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz). Se där något av det som kommer att åka ned i min väska. Och telefon, det glömde jag, om det går åt skogen (i den kommer jag visserligen redan att befinna mig) och jag måste hämtas upp av en internationell räddningsinsats.

Andra förslag på oundgängliga ting?

Jag är en i det närmaste hundraprocentig novis på dataspel. En hel kulturyttring har existerat och utvecklats i ett par decennier (och mer än så), utan mitt deltagande. Men med den nya leksaken AjFån, tänkte jag råda bot på detta: för några futtiga kronor har jag således laddat ned en bunke spel från AppStore. Jag kör igång ett av dem — och inser att det hänt en del sedan Minröjaren. Är det här spel? Det är ju i hela fridens namn knappt  något annat än Verklighet. Det så sorgligt bortglömda ordet ”videovåld” dyker upp i huvudet.

Stress.

Panik.

Kommer jag att dö? Synapserna i mitt huvud drabbas av kortslutning.

Som menig WW2-soldat på uppdrag runt om i världen förväntas jag ta kål på tyskar och japaner, de flesta av dem säkerligen unga oskyldiga familjefäder, som inte haft något annat val än att ställa sig i Wehrmachts eller den kejserliga arméns led.  Jag skjuter desperat, men så småningom kräver spelet att jag ska göra mer än en sak åt gången. Jösses, kan jag inte få sikta i lugn och ro, och sedan skjuta på Günther eller Kenzaburo? Måste jag springa, ta skydd, byta vapen och skjuta nästan samtidigt? Att jag dör snabbt, behöver väl knappast tilläggas. Så småningom förbarmar sig spelet över mig, och låter mig gå vidare till nästa nivå. Trots allt har jag ju betalt 50 riksdaler för det här, och i annat fall vore jag väl snuvad på pengarna.

Inte går det bättre som medeltida krigare. Jag hoppar oundvikligen ner i avgrunden eller får huvudet avhugget. Strategispel går något bättre, men på alla nivåer utom babynybörjarens, invaderas mitt sorgfälligt uppbyggda rike av starkare civilisationer. Aj då.

Kommer jag från en annan tidsålder? Är jag gjord av ett annat slags materia?

Alldeles uppenbarligen finns det ju skolbarn som klarar sånt här.

Räddningen för självförtroendet: schack för AjFån. Jag firar stora triumfer mot ettorna och nollorna. Utan klocka, bör tilläggas.

#2 — Barefoot Ted: om han springer över 50 miles funderar han på att sätta något på fötterna, och då ett par VFF, Vibram Five Fingers.

Liksom många andra, åtminstone i engelskspråkiga länder, stötte jag på Barefoot Ted för första gången i boken Born to Run av Christopher McDougall, som (bland annat) handlar om Tarahumara-indianerna i norra Mexiko, eller Rarámuri, som de kallar sig själva.

Hos Rarámuri är ultradistanslöpning är en central del av livsstilen. Barfota, eller i enkla Huaraches, tillryggalägger de extrema distanser, på en diet huvudsakligen bestående av kolhydrater (majs). En central händelse i boken är 2006 års upplaga av Copper Canyon Ultra Marathon, som på samma startlinje lyckas ställa ett antal Rarámuris, och några notabla amerikanska ultralöpare, bl a Scott Jurek, och så förstås — Barefoot Ted.

Här finns en kort film om  de löpande Rarámuri. Och nästa Copper Canyon Ultra Marathon går av stapeln på söndag!

Boken fick mig att på allvar snöa in på den rådande barfota- och minimalisttrenden inom löpningen, och numera går det inte en enda vecka utan att någon av veckans mil springs i mina underbara Feelmax Kuusaa, 99 gram finsk mockasin:

Ytterligare en skylt har påträffats vid genomsökning av mitt arkiv. Denna hängde i bokhandeln Arkens skyltfönster i Lund. Bolsjevikerna kunde knappast ha sagt det bättre själva. Må biskopskräklorna och -mössorna ryka!

Ideal och verklighet. Ideal: det vore nyttigt, gott och fräscht med en mellanmålsmacka med mycket grönt. Verklighet: jag är fortfarande en av Pölsemannens bästa kunder. Särskilt gillar jag Frankfurter.

Tolerans. Stor bristvara på de bussar jag ibland måste ta mellan Kristianstads centrum och Norra Åsum.

I brist på tolerans, åtminstone hyfs. Lika stor bristvara på samma bussar.

Scientologerna. Jag är väl minst sagt ingen stor beundrare av deras tveksamma handel med mänsklig dumhet och dåligt hopsnickrade restprodukter från tänkandets sophög. Men jag måste ge dem ett visst erkännande för deras uthållighet. För några veckor sedan stod de i varenda gathörn i Lund och frös, lika strategiskt utplacerade som ett par polispatruller som försöker se ut som om de vore fler. Nu har de dragit med sina röda tält till Kristianstad, där de sprider sin ”dianetik”, och ”gratis personlighetstester”, som alltid utan att uttryckligen nämna att det handlar om just Scientologerna; allt i hopp om att fånga in någon intet ont anande stackare. De såg misstänksamt på mig när jag fotograferade dem med tält och allt. Varför förstår jag inte.

Bäst: att se lindansaren Philippe Petit förvandlas till ett under av koncentration i Man on Wire.

Bra: Vampire Weekend, minimal-footwear-trenden inom löpningen, En kortfattad historik över nästan allting (ja, trots den stundtals käcka tonen).

Besvikelse: Rauschenbergs get på Moderna i Malmö.

Botten: meningslös administration.

…och nej, jag skriver inte om det (förmodade) (miss-)bruk som skildrades av M. Agejev i Роман с кокаином, utan naturligtvis om snö.

Och alldeles särskilt skriver jag om den snö som låg i tjocka drivor längs hela den 52-kilometersrutt, som jag springandes, eller snarare delvis pulsandes, tog mig igenom förra söndagen. Ett stort tack går till arrangören av denna träningsultra, Stefan Samuelsson, mannen som står bakom the Gax Trans Scania, om någon av er därute skulle känna för att springa 246 kilometer i början av augusti. Maxtiden är 60 timmar. Det ryktas om spurtstrid.

Tillsammans med 13 andra vettvillingar, liksom jag uniformsmässigt utrustade med ryggsäckar och balaklavor, vilket gjorde att vi såg ut som en blandning av rånare, kommandosoldater och huckelgummor, lufsade jag iväg från starten på Södervärn, genom Rosengård och Bara till Torup, där två varv på milslingan följde — och samma väg tillbaka. Och på köpet lärde jag mig en hel del av de andra: om nyttan av att dricka vispgrädde, om brittiska arméns marschövningar i de walesiska bergen, vilken fet salva som är bäst att smörja in fötterna med för att undvika skavsår, och om hur länge det kan vara lämpligt att stanna för att sova om man springer längre än 24 timmar.

Till min oförfalskade glädje kastades en hel del beundrande blickar på mina Saucony Jazz Originals, ett av tre par retrolöparskor jag numera har i min ägo: detta är en kopia av 1981 års modell.

Så här såg det ut. (Åter: varning för långtråkighet i händelse av ointresse för ämnet, vilket torde gälla alla som inte var med.)

1. Marco ”Il Pirata” Pantani

Pantani är med sin välformade skalle och härligt spetsiga öron (så nedrigt hånade av Lance Armstrong) en självklar etta på uthållighetsidrottar-hårvårdstoppen. Den italienske bergsspecialisten, som tragiskt gick bort i förtid 2004, är det ultimata beviset för att det aldrig kommer att spela någon roll hur fräcka cykelhjälmar kan bli — det är ändå alltid snyggare utan. Nedan ser vi honom i en brutalt kitschig italiensk hyllningsfilm som ingen av er orkar se på.

I nästa inlägg: silvermedaljören — Barefoot Ted.

Igår mediterade jag djupt över detta: vad är egentligen den substantiella nyttan med att sortera matavfall? Och jag kom då att tänka på de där fejksorteringsstationerna som en del McDonalds i utrikiska länder åtminstone för några år sedan hade: det fanns olika fack för muggar, kartonger och matavfall, men om gluttade in genom hålen, så såg man att det bakom denna potemkinkuliss väntade en enda plastcontainer.

Och så kan man ju också se på denna tillvaro: man stoppar in oss i lite fack av olika snitt — runda, långsmala, eller fyrkantiga — men ändå dimper vi till slut ned i samma stora sophög.

Vidare öde — okänt.

…och så blir vi välartade individer med önskat beteende. Skinner och Watson är åter på tapeten, enligt en artikel i senaste Filter.

Den sedan länge använda klickerträningen för hundar, där det önskade beteendet snabbt åtföljs av ett litet tryck på den så kallade klickern, samt något litet hundgodis, kan modifieras för människor, enligt de personer som vill släppa ut denna ”tag teaching” ur behaviorismens förmodat mörka pedagogiska garderob.

Och eftersom barns intellektuella utveckling och kapacitet är något mer avancerat än hundars, tycks man mena, så kan belöningarna dröja något längre. Önskat beteende leder till att barnet får en ”tag” — det kan i princip vara vadsomhelst: en polett, en färgglad plastmarker, ett snöre — och när ett visst antal taggar har samlats, kan dessa lösas in mot någon belöning.

Oj, vad enkelt det verkar. Självklara invändningar poppar upp i ens skalliga skalle. Kanske kan vi betingas, men vad ska vi betingas till? Vilka beteenden är önskvärda? Vilka är oönskade?

Några former av principer måste styra vilka beteenden som vi anser värda en bunke taggar. Och vilka de är — det kanske inte är den minsta moraliska frågan i världen.

Fast å andra sidan: kanske detta handlar om att göra de system av belöningar och bestraffningar, som redan existerar, mer explicita. När jag (t ex) undervisar markerar jag, varje dag, med mängder av åtbörder — verbala och icke-verbala — vad jag anser vara önskat och oönskat beteende. Är detta på något sätt mera ”mänskligt” än det som i förstone känns som ett hjärntvättsaktigt taggande?

Jag vet inte.

…i form av Randy Newman, en ironins mästare, som framför Sail Away (om en slavhandlare som försöker locka afrikaner till andra sidan Atlanten) i ett par underbart geekiga glasögon.