I studierna gör jag en paus för att göra ett ärende på stan, och inser att jag inte på väldigt, väldigt länge har rört mig på stan en icke-semestervardag på dagtid. De kontorstidsarbetande människorna som jag ser med morgontrötta ögon eller i olika grader av eftermiddagsslumrande på pendlingståget, lyser med sin frånvaro. I stället får jag nu en påminnelse om hur alla andra ser ut: pensionärer, håltimmesslafsiga tonåringar, forskare och universitetsanställda, studenter, föräldralediga med barnvagnar, pensionärer, alkoholister och diverse annat löst folk som rör sig i staden vid denna egentligen högst normala tidpunkt.

Även om målet var att genomföra tävlingen, så gömde det sig någonstans i bakhuvudet ett tidsmål, klubbrekordet, som jag missade, med råge. Jag var inte ens i närheten (gick i mål på 9.52.56), men efter att ha sprungit (och vandrat…) loppet, så inser jag också vad som måste till för att nå det, och jag är naturligtvis i än högre grad än tidigare grymt imponerad av klubbkompisen Farzads tid från förra året: det krävs riktig råstyrka och uthållighet för att nå den tid som han gjorde. Det kommer att stå sig länge. Det är hans gebiet det här, tveklöst.

På ett sådant här lopp är det första genomförandet definitivt att betrakta som en skola, och här är vad jag har lärt mig:

Ett. På de första tre milen av loppet, som går starkt nerför, höll jag igen rejält i de kraftiga nerförsbackarna (efter att ha tagit till mig detta råd från flera håll); jag bromsade och bromsade, medan säkert ett par hundra löpare sprang om mig som om det vore en halvmara och inte ett tiotimmarslopp. Problemet med detta är dock två: det tar rejäl excentrisk muskelkraft att bromsa för mycket, och man hamnar längre bak i fältet, vilket gör att man på Panoramatrailen efter Keschhütte hamnar bland långsammare löpare som går stora delar av den sträckan. Här ville jag springa och hade energi, men kom helt enkelt inte förbi.

Två. Det är inte mer vanlig backlöpning jag behöver träna för det här. Det är gång: gång och gång många gånger om — helst i någon slalombacke eller liknande.

Tre. Värdet av att träna brant nerförslöpning i stenig terräng kan knappast överskattas. Där kan man tjäna massor av tid. På den sista flacka löpningen frän Dürrboden tillbaka till Davos fick jag växla sakta jogg med gång (och inte så lite pannben…), eftersom muskulaturen helt enkelt tog slut i den långa nerförslöpningen från Scalettapass. Jag är för ”klen” i den excentriska delen av muskelarbetet.

Fyra. Många körde i vanliga löpardojor, liksom jag, men en stor del av tiden rör man sig i sakta mak i mycket steniga partier. Det blir något slags byte till terrängsko i Bergün nästa gång.

Fem. Jag kommer tillbaka — till K78 eller någon annan ultra.

Karta. På löprunda i Bockebodaskogen utanför Kristianstad tränger sig barndomen på: här känner jag varenda grusväg, stig, stenmur och stenbumling. Eller åtminstone till nio tiondelar, för på tjugo år händer det en del i landskapet: ett kalhygge har blivit en ung skog; en skog har blivit ett kalhygge; här har en stig växt igen; där har en stig trampats upp. Det hela efterlämnar en vag känsla av oro, som alla förändringar omärkbara för det omedelbara ögat, men märkbara över tid.

Bildningslucka. I naturen är jag mycket, men min kunskap om densamma bygger på en grov klassificering i barrträd, lövträd, buskar, blommor, gräs och ”annat grönt”. Inte heller gör jag någonting åt denna gigantiska kunskapsbrist. Lättja. Men vad är det som gör att naturvetenskapliga kunskapsluckor fortfarande är mer socialt accepterade än kulturella, trots att stora delar av ”finkulturen” sedan länge inte är en angelägenhet för borgerlig medelklass, utan subkulturer bland andra subkulturer?

Ultra. Två och en halv vecka kvar till Swiss Alpine i Davos, 78 kilometer i Alperna. Jag förväntar mig att vara ute i åtta-nio timmar, samtidigt njuta av landskapet, och få en skymt av Thomas Mann spatserande längs någon alpstig. Förberedelserna har varit okej, om än inte ultimata.

Eller inte. Nej, den verkliga anledningen till att denna fantastiska pub med sitt fantastiska ölutbud och engagerade ägare — ett unikum i Lunds pubutbud —, måste lämna sina lokaler, är naturligtvis att den är outside the box. Den passar inte in i powerpointpresentationen. Den fulcharmiga originalinredningen passar inte in i det långsiktiga bostadsstrategiska j-la tänket. Den frekventeras inte först och främst av studenter, även om de är många, utan av kvartersboende. Den är en anomali. Den är som den glada dansken med den gräsliga träfiguren hemma hos det perfekta bostadsrättiga inredningsbesatta paret i Fyra nyanser av brunt. Den är ett handskrivet brev i informationsflödet. Den är mitt favorithak sedan många år tillbaka.

Kära ockupationsfestivaldeltagare, AFA-aktivister och trädkramare. Visst gillar ni belgiska trappistöl, tjeckiska lager och humlerika öl från mikrobryggerier? Samla era krafter och reclaima stället, på måndag morgon innan byggjobbarna kommer.

Snyft, snyft.

”Dragkampen” i Sydsvenska dagsblaskan är ett av dem: ett schackparti som man följer med hastigheten av ett drag per dag.

Igår räddade Arne Bryntse sin löpare. Idag flyttade Gösta Österling fram sin bonde för att förhindra Bryntse att schacka kungen. Kommer Bryntse att slå tornet med springaren i morgon?

Kampen går inte att följa på nätet.

Gårdagens svindlande hastighet är dagens långsamma retreat. Dagstidningen, en gång i tiden oundgänglig, en gång i tiden ett effektivt sätt att distribuera relevant och aktuell information, säljs in med löfte om långa behagliga söndagsfrukostar: yoghurt med nötter, färskpressad juice, misshandel, rostat bröd med fikonmarmelad, trafficking, nymalet kaffe, mord.

Tågresor som gav folk hjärtklappning kring förra sekelskiftet, är idag stilla behagliga resor ned genom Europa i mänskligt tempo: Prag, Budapest, Wien, gott om tid, gott kaffe.

Telegram: finns de kvar? Internpost, en inkorg och en utkorg: madeleinekakor som minner äldre medarbetare om en (idealiserad) tid när strömmen av ärenden uppfattades som hanterlig.

Det ska bli spännande att se hur Österling utvecklar sin dam.

Yiannis Kouros är, vågar jag påstå, en av världens främsta idrottsmän genom tiderna. Denne ultradistanslöpare, poet, litteraturvetare, musiker och målare har samtliga världsrekord på distanser från 100 engelska mil och upp till lite större utmaningar som 1000 miles, eller varför inte, tiodagarslöpning. Hans fantastiska rekord i Spartathlon, 246-kilometersloppet från Aten till Sparta, står sig sedan tidigt 80-tal.

Likväl är han, det vågar jag också påstå, totalt okänd för de flesta. När Yiannis sätter ett världsrekord blir det knappast en notis i Sportbladet. Yiannis har heller aldrig slagit mynt av sin enastående fysiska förmåga, likt amerikanen Dean Karnazes (visserligen en duktig ultralöpare, men långt från de allra främsta), som gjort ett varumärke av sig själv. Yiannis Kouros tjänar inte tvåhundra miljoner om året och blir inte igenkänd på gatan. Yiannis Kouros råkar bara vara bäst.