Via diskussionsforum och bloggar har jag fått utmärkta löpande banrapporter, och årets 75 kilometrar lovar halka i form av packad snö och is, en del blöta partier där man lär trampa genom snötäcket, och kortare partier barmark.

Tyvärr är det för kallt för att likt forna tiders grekiska atleter springa naken inoljad med olivolja, således är jag utrustad så här från topp till tå: pannlampa (Silva L1) en buff virad till mössa, vindjacka och ullundertröja, tunna handskar, långa tights, merinoullstrumpor, tunna skor (Inov8 F-lite 195), samt snökedjor/broddar (yaktrax pro). GPSen lämnar jag hemma: det är under rådande omständigheter helt meningslöst att låta tempot styras av elektronisk utrustning. Kroppen, underlaget och kuperingen bestämmer ändå tempot.

Jag ser fram emot några ansträngande men meditativa nattliga timmar, med ljuskäglan framför mig genom skogen.

Sov gott!

Under ett halvår har jag använt mig av ett digitalt anteckningsprogram, i mitt fall evernote. Det fungerar alldeles fantastiskt utmärkt för att samla all möjlig typ av digital information som man hittar än här och än där, och som annars ligger och skvalpar på tusen platser i och utanför datorn:  i spridda dokument i halvbra sorterade mappar, i den så småningom kaotiska bokmärkesmenyn i webbläsaren eller på virtuella post-it lappar som inte är ett dugg bättre sorterade än fysiska diton.

Evernote fungerar, och jag kommer att fortsätta använda det. Men i ett ambitiöst försök att vara konsekvent övergick jag till att även föra mina privata anteckningar — infall, idéer, tankar, utkast och annat — i programmet. Det är bara det att… ja, känslan, den svårgripbara och svårdefinierade, inte alls vill infinna sig, inte på minsta lilla vis.

Dessutom tänker jag bättre med papper och blyerts.

Och ljudet av pennans stilla rispande mot pappret.

Och doften av en nyöppnad anteckningsbok.

Av en tillfällighet stötte jag på nyöppnade Basic Gym i min jobbstad Kristianstad, ett ställe hyfsat på väg ”hem” från jobbet till tågstationen, befriande totalfritt från alla typer av maskiner men fullt av kettlebells, skivstänger, rep och annat vettigt. Glad i hågen begav jag mig dit för ett kb-pass, men eftersom jag var kvällens ende besökare (!) förvandlades det hela till en gratis privat instruktionstimme.

Oerhört nyttigt var det. Och ja, vådan av att vara självlärd blev tydlig. Jag är långt ifrån någon katastrof, men har gått för djupt ned med knäna i svingen. Jag har trott att jag har jobbat mycket med höften, men ska jobba ännu mer. Andningsrytmen i svingen ska vara annorlunda. Benet har varit lite felplacerat i turkish get-ups. Jag är dessutom flexibel som en lyktstolpe. Men, men, som sagt: jag verkar inte vara någon katastrof.

Jag kommer tillbaka, och fler besökare har utlovats…., vilket jag verkligen hoppas på eftersom jag önskar ett ställe som detta all tänkbar framgång. Dessutom tänkte jag dra dit för en workshop på söndag. Man lever ej av löpning allena.

För mig är detta den rena löpglädjen. Jag inbillar mig att ett litet barn, eller en frisläppt hund, känner samma glädje, fast de naturligtvis är mycket bättre på det. Ögonblicken är villkorade: de kräver att man för en stund glömmer vad man egentligen håller på med. Likheterna med meditation är många. Och måste jag säga att de kräver att man springer utan att titta på klockan, utan tanke på tempo, distans och tävling?

Är detta ”hälsa”? Ja, troligen, som en bieffekt. Men i mångt och mycket är detta att ”må bra” en icke-fråga för mig. Min främsta drivkraft är den rena glädjen att röra sig, beskriven ovan, och den näst främsta – att göra besök i psykets utmarker inom ramen för en längre tids fysisk prestation.

Jag skulle kanske ha kunnat göra något annat.

Det händer att jag ”mår bra” av löpning, eller annan träning. Det händer att jag mår utmärkt. Det händer också att jag mår mindre bra. Särskilt inom ultralöpningens värld tror jag att ytterst få utövare främst drivs av viljan att må bra.

”Hälsa” är ett synnerligen subjektivt begrepp. Just därför får mycket av den samhälleliga hälsodebatten ett drag av paternalism. Det finns få andra områden där personer, instititutioner och rörelser med så bergfast tvärsäkerhet försöker övertyga just dig vad som får dig att må bra, och inte nog med det, som dessutom ofta ska få dig att känna konstant dåligt samvete över ditt sätt att leva.

Om vi i den ena änden av en hälsoskala finner sådant som jag har skisserat ovan – hälsa som resultat av ren glädje – så finner vi i den andra änden ett i dagarna aktuellt tema: rökförbud på arbetstid i Region Skåne. Jag tycker att det är absurt. Vi har inte bara en moralisk plikt att må bra. Vi sköter denna moraliska plikt så illa att samhället ser sig tvingat att överta denna pliktkänsla och komma med ett förbud: det räcker inte ens med det kollektivt genererade gigantiska dåliga samvete som tanken är att varje rökare ska känna, för att därigenom sluta och inte ligga sig själva, och samhället, till last. ”Vi föregår med gott exempel” var ett av argumenten. Jag finner det… tja, intressant, att man kan föregå med gott exempel genom förbud. Jag har svårt att tänka mig detsamma överfört till exempelvis barnuppfostran. ”Nu ska jag föregå med gott exempel. Därför förbjuder jag dig att…”

Rökning blir alltså förbjudet på arbetstid i Region Skåne, men stress kommer förmodligen fortfarande att vara tillåtet i obegränsade mängder.

Jag läste någonstans om föräldrar i Stockholm som hade varit synnerligen upprörda över att deras barn hade kommit i kontakt med röklukt som satt sig i ytterkläderna på rökande förskolepersonal.

I det globala samhällets uppdaterade flöde trängs katastroferna med varandra, men viljan att skydda våra närmaste från varje kubiknanometer skadlig substans tycks starkare än någonsin. Iklädda reflexväst och cykelhjälm, rökfria och försedda med stegräknare och gångstavar, stressar vi vidare till nästa vårdtagare, nästa deadline, nästa möte.

Jag ger mig ut på Skåneleden i helgen igen. Kanske kommer jag att må bra.

Och då kommer vi raskt in på planerna för 2011. I slutet av mars är det dags för mitt andra Ursvik ultra, 75 km terräng. I mitten av april ställer jag upp i det historiska första officiella svenska mästerskapet på 100 km. I slutet av juli blir det med allra största sannolikhet ånyo dags för Swiss Alpine K 78. Till årets mål hör också att försöka genomföra ett marathon i Vibram Five Fingers.

Skoj, skoj. Ultralöpning sitter till stora delar i huvudet: en av konsterna är att kunna se fram emot att benen kommer att bli blytunga, energidepåerna ta slut, och samtidigt fokusera på vetskapen att man kommer att komma ut någonstans på andra sidan tröttheten med förnyade krafter. Ett ultralopp följer ett slags vågrörelse: en schackningsperiod följer på en period av kraft och flyt, som följs av en ny schackningsperiod, etc. Träna din skalle till att acceptera denna vågrörelse — och du har kommit en bra bit på vägen.

En man ligger på sin dödsbädd, inrymd i en specialbyggnad utanför Glyptoteket i Köpenhamn, och ska snart begravas på Assistens Kirkegård.

Eller snarare: en docka, föreställande, eller möjligtvis, ”föreställande”, Claus Beck-Nielsen — utan citationstecken? — den danske författaren med mera.

Eller möjligtvis: ”författaren med mera”.

Eller snarare: hans identitet, vad nu det är, eller: en representant för alla identiteter:

The Death of Identities and the State Citizen, har hela arrangemanget som underrubrik. Arrangörerna: Das Beckwerk, verksamheten som har till uppgift att förvalta Claus Beck-Nielsens (1963-2001) konstnärsskap, och vars tillfälligt anställde verksamhetsledare är den Den Namnlöse, som för övrigt har tagit plats i den fysiska kropp som tidigare inrymde Claus Beck-Nielsen.

Identiteten Claus Beck-Nielsen förklarades död av Den Namnlöse i början av 2000-talet, men samhällssystemet har haft svårt att acceptera hans bortgång, och fortsätter att hänvända sig till denne person. Claus Beck-Nielsens tillfälliga återvändande och den imaginära begravningen — en sed med rötter i antikens Rom — blev Das Beckwerks och Den Namnlöses lösning på detta problem.

Ännu en typisk identitetslek, med frivilliga eller ofrivilliga humoristiska drag? Nja. ”Han”, vem nu det är, ”författaren”, menar allvar: i detta och tidigare projekt, bland annat när ”Claus Beck-Nielsen” — med citationstecken? — levde som den hemlöse Claus Nielsen, mannen utan personnummer, finns en närmast extrem konsekvens i försöket att finna människan bortom identiteterna.

”Hvordan fortæller man den sande historie om et menneskes liv? Og kan man overhovedet  det? Et menneske kommer til verden, lever og er pludselig en dag gået bort. Hvem var han egentlig? spørger man. Og prøver at huske. Men han er der ikke. Han er væk.” — Så börjar förordet till ”självbiografin” Claus Beck-Nielsen (1963-2001).

Den Namnlöse söker fortfarande efter ett svar.

Mer på www.funusimaginarium.com och www.dasbeckwerk.com.

I studierna gör jag en paus för att göra ett ärende på stan, och inser att jag inte på väldigt, väldigt länge har rört mig på stan en icke-semestervardag på dagtid. De kontorstidsarbetande människorna som jag ser med morgontrötta ögon eller i olika grader av eftermiddagsslumrande på pendlingståget, lyser med sin frånvaro. I stället får jag nu en påminnelse om hur alla andra ser ut: pensionärer, håltimmesslafsiga tonåringar, forskare och universitetsanställda, studenter, föräldralediga med barnvagnar, pensionärer, alkoholister och diverse annat löst folk som rör sig i staden vid denna egentligen högst normala tidpunkt.