Vaxduksboken

Jag har gett upp, och återsett en kär gammal vän.

Under ett halvår har jag använt mig av ett digitalt anteckningsprogram, i mitt fall evernote. Det fungerar alldeles fantastiskt utmärkt för att samla all möjlig typ av digital information som man hittar än här och än där, och som annars ligger och skvalpar på tusen platser i och utanför datorn:  i spridda dokument i halvbra sorterade mappar, i den så småningom kaotiska bokmärkesmenyn i webbläsaren eller på virtuella post-it lappar som inte är ett dugg bättre sorterade än fysiska diton.

Evernote fungerar, och jag kommer att fortsätta använda det. Men i ett ambitiöst försök att vara konsekvent övergick jag till att även föra mina privata anteckningar — infall, idéer, tankar, utkast och annat — i programmet. Det är bara det att… ja, känslan, den svårgripbara och svårdefinierade, inte alls vill infinna sig, inte på minsta lilla vis.

Dessutom tänker jag bättre med papper och blyerts.

Och ljudet av pennans stilla rispande mot pappret.

Och doften av en nyöppnad anteckningsbok.