Vaxduksboken

Härförleden sprang jag långtur längs Skåneleden. På väg ner från Romeleklint, i morgonljuset, kom ett av de där ögonblicken: stegen är lätta, tysta men kraftfulla; andningen är jämn och kontrollerad; rörelsen genom landskapet har ett drag av tyngdlöshet; för en kort stund håller ingen som helst tanke medvetandet i arrest.

För mig är detta den rena löpglädjen. Jag inbillar mig att ett litet barn, eller en frisläppt hund, känner samma glädje, fast de naturligtvis är mycket bättre på det. Ögonblicken är villkorade: de kräver att man för en stund glömmer vad man egentligen håller på med. Likheterna med meditation är många. Och måste jag säga att de kräver att man springer utan att titta på klockan, utan tanke på tempo, distans och tävling?

Är detta ”hälsa”? Ja, troligen, som en bieffekt. Men i mångt och mycket är detta att ”må bra” en icke-fråga för mig. Min främsta drivkraft är den rena glädjen att röra sig, beskriven ovan, och den näst främsta – att göra besök i psykets utmarker inom ramen för en längre tids fysisk prestation.

Jag skulle kanske ha kunnat göra något annat.

Det händer att jag ”mår bra” av löpning, eller annan träning. Det händer att jag mår utmärkt. Det händer också att jag mår mindre bra. Särskilt inom ultralöpningens värld tror jag att ytterst få utövare främst drivs av viljan att må bra.

”Hälsa” är ett synnerligen subjektivt begrepp. Just därför får mycket av den samhälleliga hälsodebatten ett drag av paternalism. Det finns få andra områden där personer, instititutioner och rörelser med så bergfast tvärsäkerhet försöker övertyga just dig vad som får dig att må bra, och inte nog med det, som dessutom ofta ska få dig att känna konstant dåligt samvete över ditt sätt att leva.

Om vi i den ena änden av en hälsoskala finner sådant som jag har skisserat ovan – hälsa som resultat av ren glädje – så finner vi i den andra änden ett i dagarna aktuellt tema: rökförbud på arbetstid i Region Skåne. Jag tycker att det är absurt. Vi har inte bara en moralisk plikt att må bra. Vi sköter denna moraliska plikt så illa att samhället ser sig tvingat att överta denna pliktkänsla och komma med ett förbud: det räcker inte ens med det kollektivt genererade gigantiska dåliga samvete som tanken är att varje rökare ska känna, för att därigenom sluta och inte ligga sig själva, och samhället, till last. ”Vi föregår med gott exempel” var ett av argumenten. Jag finner det… tja, intressant, att man kan föregå med gott exempel genom förbud. Jag har svårt att tänka mig detsamma överfört till exempelvis barnuppfostran. ”Nu ska jag föregå med gott exempel. Därför förbjuder jag dig att…”

Rökning blir alltså förbjudet på arbetstid i Region Skåne, men stress kommer förmodligen fortfarande att vara tillåtet i obegränsade mängder.

Jag läste någonstans om föräldrar i Stockholm som hade varit synnerligen upprörda över att deras barn hade kommit i kontakt med röklukt som satt sig i ytterkläderna på rökande förskolepersonal.

I det globala samhällets uppdaterade flöde trängs katastroferna med varandra, men viljan att skydda våra närmaste från varje kubiknanometer skadlig substans tycks starkare än någonsin. Iklädda reflexväst och cykelhjälm, rökfria och försedda med stegräknare och gångstavar, stressar vi vidare till nästa vårdtagare, nästa deadline, nästa möte.

Jag ger mig ut på Skåneleden i helgen igen. Kanske kommer jag att må bra.