Vaxduksboken

Den här bloggen har visat sig vara en av världens sämst uppdaterade. Och eftersom tre fjärdedelar av det lilla som jag har skrivit här ändå har handlat om marathon- och ultralöpning — och jag dessutom är försedd med ett kraftigt överskott av personlig integritet och följaktligen inte har något som helst intresse av att vända ut och in på mitt privatliv i offentligheten — så ger jag upp tanken på att skriva om något annat och när förhoppningen att förvandla detta till en (nästan) ren blogg om just detta: marathon- och ultralöpning.

Och då kommer vi raskt in på planerna för 2011. I slutet av mars är det dags för mitt andra Ursvik ultra, 75 km terräng. I mitten av april ställer jag upp i det historiska första officiella svenska mästerskapet på 100 km. I slutet av juli blir det med allra största sannolikhet ånyo dags för Swiss Alpine K 78. Till årets mål hör också att försöka genomföra ett marathon i Vibram Five Fingers.

Skoj, skoj. Ultralöpning sitter till stora delar i huvudet: en av konsterna är att kunna se fram emot att benen kommer att bli blytunga, energidepåerna ta slut, och samtidigt fokusera på vetskapen att man kommer att komma ut någonstans på andra sidan tröttheten med förnyade krafter. Ett ultralopp följer ett slags vågrörelse: en schackningsperiod följer på en period av kraft och flyt, som följs av en ny schackningsperiod, etc. Träna din skalle till att acceptera denna vågrörelse — och du har kommit en bra bit på vägen.