Vaxduksboken

En man ligger på sin dödsbädd, inrymd i en specialbyggnad utanför Glyptoteket i Köpenhamn, och ska snart begravas på Assistens Kirkegård.

Eller snarare: en docka, föreställande, eller möjligtvis, ”föreställande”, Claus Beck-Nielsen — utan citationstecken? — den danske författaren med mera.

Eller möjligtvis: ”författaren med mera”.

Eller snarare: hans identitet, vad nu det är, eller: en representant för alla identiteter:

The Death of Identities and the State Citizen, har hela arrangemanget som underrubrik. Arrangörerna: Das Beckwerk, verksamheten som har till uppgift att förvalta Claus Beck-Nielsens (1963-2001) konstnärsskap, och vars tillfälligt anställde verksamhetsledare är den Den Namnlöse, som för övrigt har tagit plats i den fysiska kropp som tidigare inrymde Claus Beck-Nielsen.

Identiteten Claus Beck-Nielsen förklarades död av Den Namnlöse i början av 2000-talet, men samhällssystemet har haft svårt att acceptera hans bortgång, och fortsätter att hänvända sig till denne person. Claus Beck-Nielsens tillfälliga återvändande och den imaginära begravningen — en sed med rötter i antikens Rom — blev Das Beckwerks och Den Namnlöses lösning på detta problem.

Ännu en typisk identitetslek, med frivilliga eller ofrivilliga humoristiska drag? Nja. ”Han”, vem nu det är, ”författaren”, menar allvar: i detta och tidigare projekt, bland annat när ”Claus Beck-Nielsen” — med citationstecken? — levde som den hemlöse Claus Nielsen, mannen utan personnummer, finns en närmast extrem konsekvens i försöket att finna människan bortom identiteterna.

”Hvordan fortæller man den sande historie om et menneskes liv? Og kan man overhovedet  det? Et menneske kommer til verden, lever og er pludselig en dag gået bort. Hvem var han egentlig? spørger man. Og prøver at huske. Men han er der ikke. Han er væk.” — Så börjar förordet till ”självbiografin” Claus Beck-Nielsen (1963-2001).

Den Namnlöse söker fortfarande efter ett svar.

Mer på www.funusimaginarium.com och www.dasbeckwerk.com.