Swiss Alpine K78, 2010…

av jim

…var så genomfört, en fantastiskt trevlig, och märklig, upplevelse. 78-kilometerssträckan är, retoriskt formulerat, två långpass med en rejält krävande bergsvandring i mitten, Vyerna är fantastiska, under hela loppet; det finns inte en enda tråkig sträcka: inte genom Davos, inte på den långa inledande sträckningen genom barrskog ner till banans lägsta punkt i Filisur, självklart inte på den evighetslånga klättringen upp till Keschhütte på 2600 m ö h, absolut självklart inte på den fantastiska Panoramastigen (som jag trots viss höjdrädsla lyckades bemästra), och inte heller på den avslutande delen genom Sertigdalen tillbaka till Davos. Allt är konstant — på gränsen till kitschigt — vykortsvackert.

Även om målet var att genomföra tävlingen, så gömde det sig någonstans i bakhuvudet ett tidsmål, klubbrekordet, som jag missade, med råge. Jag var inte ens i närheten (gick i mål på 9.52.56), men efter att ha sprungit (och vandrat…) loppet, så inser jag också vad som måste till för att nå det, och jag är naturligtvis i än högre grad än tidigare grymt imponerad av klubbkompisen Farzads tid från förra året: det krävs riktig råstyrka och uthållighet för att nå den tid som han gjorde. Det kommer att stå sig länge. Det är hans gebiet det här, tveklöst.

På ett sådant här lopp är det första genomförandet definitivt att betrakta som en skola, och här är vad jag har lärt mig:

Ett. På de första tre milen av loppet, som går starkt nerför, höll jag igen rejält i de kraftiga nerförsbackarna (efter att ha tagit till mig detta råd från flera håll); jag bromsade och bromsade, medan säkert ett par hundra löpare sprang om mig som om det vore en halvmara och inte ett tiotimmarslopp. Problemet med detta är dock två: det tar rejäl excentrisk muskelkraft att bromsa för mycket, och man hamnar längre bak i fältet, vilket gör att man på Panoramatrailen efter Keschhütte hamnar bland långsammare löpare som går stora delar av den sträckan. Här ville jag springa och hade energi, men kom helt enkelt inte förbi.

Två. Det är inte mer vanlig backlöpning jag behöver träna för det här. Det är gång: gång och gång många gånger om — helst i någon slalombacke eller liknande.

Tre. Värdet av att träna brant nerförslöpning i stenig terräng kan knappast överskattas. Där kan man tjäna massor av tid. På den sista flacka löpningen frän Dürrboden tillbaka till Davos fick jag växla sakta jogg med gång (och inte så lite pannben…), eftersom muskulaturen helt enkelt tog slut i den långa nerförslöpningen från Scalettapass. Jag är för ”klen” i den excentriska delen av muskelarbetet.

Fyra. Många körde i vanliga löpardojor, liksom jag, men en stor del av tiden rör man sig i sakta mak i mycket steniga partier. Det blir något slags byte till terrängsko i Bergün nästa gång.

Fem. Jag kommer tillbaka — till K78 eller någon annan ultra.