Vaxduksboken

Vitt. Jag har alltid haft en skräck för det vita papperet, eller den tomma sidan. Min nuvarande uppdateringsfrekvens, en gång i månaden, är väl ett bevis på detta. Med inte så liten avundsjuka har jag alltid betraktat andras obekymrat forsande språkliga utflöde. Men vad finns det egentligen för anledning till det? Med undervisning är det en annan sak: vanligen är jag välförberedd, men jag kan också improvisera tre timmar utan svårighet.

Karta. På löprunda i Bockebodaskogen utanför Kristianstad tränger sig barndomen på: här känner jag varenda grusväg, stig, stenmur och stenbumling. Eller åtminstone till nio tiondelar, för på tjugo år händer det en del i landskapet: ett kalhygge har blivit en ung skog; en skog har blivit ett kalhygge; här har en stig växt igen; där har en stig trampats upp. Det hela efterlämnar en vag känsla av oro, som alla förändringar omärkbara för det omedelbara ögat, men märkbara över tid.

Bildningslucka. I naturen är jag mycket, men min kunskap om densamma bygger på en grov klassificering i barrträd, lövträd, buskar, blommor, gräs och ”annat grönt”. Inte heller gör jag någonting åt denna gigantiska kunskapsbrist. Lättja. Men vad är det som gör att naturvetenskapliga kunskapsluckor fortfarande är mer socialt accepterade än kulturella, trots att stora delar av ”finkulturen” sedan länge inte är en angelägenhet för borgerlig medelklass, utan subkulturer bland andra subkulturer?

Ultra. Två och en halv vecka kvar till Swiss Alpine i Davos, 78 kilometer i Alperna. Jag förväntar mig att vara ute i åtta-nio timmar, samtidigt njuta av landskapet, och få en skymt av Thomas Mann spatserande längs någon alpstig. Förberedelserna har varit okej, om än inte ultimata.