Vaxduksboken

Jag är en i det närmaste hundraprocentig novis på dataspel. En hel kulturyttring har existerat och utvecklats i ett par decennier (och mer än så), utan mitt deltagande. Men med den nya leksaken AjFån, tänkte jag råda bot på detta: för några futtiga kronor har jag således laddat ned en bunke spel från AppStore. Jag kör igång ett av dem — och inser att det hänt en del sedan Minröjaren. Är det här spel? Det är ju i hela fridens namn knappt  något annat än Verklighet. Det så sorgligt bortglömda ordet ”videovåld” dyker upp i huvudet.

Stress.

Panik.

Kommer jag att dö? Synapserna i mitt huvud drabbas av kortslutning.

Som menig WW2-soldat på uppdrag runt om i världen förväntas jag ta kål på tyskar och japaner, de flesta av dem säkerligen unga oskyldiga familjefäder, som inte haft något annat val än att ställa sig i Wehrmachts eller den kejserliga arméns led.  Jag skjuter desperat, men så småningom kräver spelet att jag ska göra mer än en sak åt gången. Jösses, kan jag inte få sikta i lugn och ro, och sedan skjuta på Günther eller Kenzaburo? Måste jag springa, ta skydd, byta vapen och skjuta nästan samtidigt? Att jag dör snabbt, behöver väl knappast tilläggas. Så småningom förbarmar sig spelet över mig, och låter mig gå vidare till nästa nivå. Trots allt har jag ju betalt 50 riksdaler för det här, och i annat fall vore jag väl snuvad på pengarna.

Inte går det bättre som medeltida krigare. Jag hoppar oundvikligen ner i avgrunden eller får huvudet avhugget. Strategispel går något bättre, men på alla nivåer utom babynybörjarens, invaderas mitt sorgfälligt uppbyggda rike av starkare civilisationer. Aj då.

Kommer jag från en annan tidsålder? Är jag gjord av ett annat slags materia?

Alldeles uppenbarligen finns det ju skolbarn som klarar sånt här.

Räddningen för självförtroendet: schack för AjFån. Jag firar stora triumfer mot ettorna och nollorna. Utan klocka, bör tilläggas.