Vaxduksboken

…och nej, jag skriver inte om det (förmodade) (miss-)bruk som skildrades av M. Agejev i Роман с кокаином, utan naturligtvis om snö.

Och alldeles särskilt skriver jag om den snö som låg i tjocka drivor längs hela den 52-kilometersrutt, som jag springandes, eller snarare delvis pulsandes, tog mig igenom förra söndagen. Ett stort tack går till arrangören av denna träningsultra, Stefan Samuelsson, mannen som står bakom the Gax Trans Scania, om någon av er därute skulle känna för att springa 246 kilometer i början av augusti. Maxtiden är 60 timmar. Det ryktas om spurtstrid.

Tillsammans med 13 andra vettvillingar, liksom jag uniformsmässigt utrustade med ryggsäckar och balaklavor, vilket gjorde att vi såg ut som en blandning av rånare, kommandosoldater och huckelgummor, lufsade jag iväg från starten på Södervärn, genom Rosengård och Bara till Torup, där två varv på milslingan följde — och samma väg tillbaka. Och på köpet lärde jag mig en hel del av de andra: om nyttan av att dricka vispgrädde, om brittiska arméns marschövningar i de walesiska bergen, vilken fet salva som är bäst att smörja in fötterna med för att undvika skavsår, och om hur länge det kan vara lämpligt att stanna för att sova om man springer längre än 24 timmar.

Till min oförfalskade glädje kastades en hel del beundrande blickar på mina Saucony Jazz Originals, ett av tre par retrolöparskor jag numera har i min ägo: detta är en kopia av 1981 års modell.

Så här såg det ut. (Åter: varning för långtråkighet i händelse av ointresse för ämnet, vilket torde gälla alla som inte var med.)