Vaxduksboken

Vitt. Jag har alltid haft en skräck för det vita papperet, eller den tomma sidan. Min nuvarande uppdateringsfrekvens, en gång i månaden, är väl ett bevis på detta. Med inte så liten avundsjuka har jag alltid betraktat andras obekymrat forsande språkliga utflöde. Men vad finns det egentligen för anledning till det? Med undervisning är det en annan sak: vanligen är jag välförberedd, men jag kan också improvisera tre timmar utan svårighet.

Karta. På löprunda i Bockebodaskogen utanför Kristianstad tränger sig barndomen på: här känner jag varenda grusväg, stig, stenmur och stenbumling. Eller åtminstone till nio tiondelar, för på tjugo år händer det en del i landskapet: ett kalhygge har blivit en ung skog; en skog har blivit ett kalhygge; här har en stig växt igen; där har en stig trampats upp. Det hela efterlämnar en vag känsla av oro, som alla förändringar omärkbara för det omedelbara ögat, men märkbara över tid.

Bildningslucka. I naturen är jag mycket, men min kunskap om densamma bygger på en grov klassificering i barrträd, lövträd, buskar, blommor, gräs och ”annat grönt”. Inte heller gör jag någonting åt denna gigantiska kunskapsbrist. Lättja. Men vad är det som gör att naturvetenskapliga kunskapsluckor fortfarande är mer socialt accepterade än kulturella, trots att stora delar av ”finkulturen” sedan länge inte är en angelägenhet för borgerlig medelklass, utan subkulturer bland andra subkulturer?

Ultra. Två och en halv vecka kvar till Swiss Alpine i Davos, 78 kilometer i Alperna. Jag förväntar mig att vara ute i åtta-nio timmar, samtidigt njuta av landskapet, och få en skymt av Thomas Mann spatserande längs någon alpstig. Förberedelserna har varit okej, om än inte ultimata.

Mitt av svallande känslor och aktionslust präglade förra inlägg om den tragiska nedläggningen av Pub Vildanden uppmärksammas i dagens Sydsvenskan! Dock utan namn, vilket kanske är bra: måhända att det hade räknats som uppvigling?

…ligger nu i sina sista dödsryckningar. Två dagar har den kvar i livet, innan den slängs ut av AFB, för att bereda plats för hela åtta studentlägenheter. Dessa åtta nya rum kommer naturligtvis att rädda bostadssituationen för Lunds studenter.

Eller inte. Nej, den verkliga anledningen till att denna fantastiska pub med sitt fantastiska ölutbud och engagerade ägare — ett unikum i Lunds pubutbud —, måste lämna sina lokaler, är naturligtvis att den är outside the box. Den passar inte in i powerpointpresentationen. Den fulcharmiga originalinredningen passar inte in i det långsiktiga bostadsstrategiska j-la tänket. Den frekventeras inte först och främst av studenter, även om de är många, utan av kvartersboende. Den är en anomali. Den är som den glada dansken med den gräsliga träfiguren hemma hos det perfekta bostadsrättiga inredningsbesatta paret i Fyra nyanser av brunt. Den är ett handskrivet brev i informationsflödet. Den är mitt favorithak sedan många år tillbaka.

Kära ockupationsfestivaldeltagare, AFA-aktivister och trädkramare. Visst gillar ni belgiska trappistöl, tjeckiska lager och humlerika öl från mikrobryggerier? Samla era krafter och reclaima stället, på måndag morgon innan byggjobbarna kommer.

Snyft, snyft.

O, små rum i tillvaron, ljudande av ekon av en annan tid med ett annat tempo.

”Dragkampen” i Sydsvenska dagsblaskan är ett av dem: ett schackparti som man följer med hastigheten av ett drag per dag.

Igår räddade Arne Bryntse sin löpare. Idag flyttade Gösta Österling fram sin bonde för att förhindra Bryntse att schacka kungen. Kommer Bryntse att slå tornet med springaren i morgon?

Kampen går inte att följa på nätet.

Gårdagens svindlande hastighet är dagens långsamma retreat. Dagstidningen, en gång i tiden oundgänglig, en gång i tiden ett effektivt sätt att distribuera relevant och aktuell information, säljs in med löfte om långa behagliga söndagsfrukostar: yoghurt med nötter, färskpressad juice, misshandel, rostat bröd med fikonmarmelad, trafficking, nymalet kaffe, mord.

Tågresor som gav folk hjärtklappning kring förra sekelskiftet, är idag stilla behagliga resor ned genom Europa i mänskligt tempo: Prag, Budapest, Wien, gott om tid, gott kaffe.

Telegram: finns de kvar? Internpost, en inkorg och en utkorg: madeleinekakor som minner äldre medarbetare om en (idealiserad) tid när strömmen av ärenden uppfattades som hanterlig.

Det ska bli spännande att se hur Österling utvecklar sin dam.

Ett litet reportage med mina högst personliga intryck från årets Ursvik Ultra finns nu att läsa här.

Upphittat: intervju med Kouros (se förra inlägget), klipp ur dokumentären Forever Running.

Så här ett par dagar efter ett genomfört Ursvik Ultra (ett litet reportage dyker snart upp på Björnstorps hemsida), kan det vara på sin plats att påminna om Yiannis Kouros.

Yiannis Kouros är, vågar jag påstå, en av världens främsta idrottsmän genom tiderna. Denne ultradistanslöpare, poet, litteraturvetare, musiker och målare har samtliga världsrekord på distanser från 100 engelska mil och upp till lite större utmaningar som 1000 miles, eller varför inte, tiodagarslöpning. Hans fantastiska rekord i Spartathlon, 246-kilometersloppet från Aten till Sparta, står sig sedan tidigt 80-tal.

Likväl är han, det vågar jag också påstå, totalt okänd för de flesta. När Yiannis sätter ett världsrekord blir det knappast en notis i Sportbladet. Yiannis har heller aldrig slagit mynt av sin enastående fysiska förmåga, likt amerikanen Dean Karnazes (visserligen en duktig ultralöpare, men långt från de allra främsta), som gjort ett varumärke av sig själv. Yiannis Kouros tjänar inte tvåhundra miljoner om året och blir inte igenkänd på gatan. Yiannis Kouros råkar bara vara bäst.

Med bara en dryg vecka kvar till jag ska avverka 75 kilometer mitt i natten på Ursviks Ultra i Stockholm, min egentliga ultradistansdebut, börjar det bli dags att skriva packningslista: skor med metalldobbar, ryggsäck med vätskebehållare, vaselin, mössa, buff, min Silva L1-pannlampa plus extra lithiumbatterier, en liter vispgrädde och nötter att dricka och äta som komplement till den förplägnad som ges, och iPod (eftersom jag räknar med att springa i minst åtta timmar kommer jag kanske äntligen att kunna lyssna klart på Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz). Se där något av det som kommer att åka ned i min väska. Och telefon, det glömde jag, om det går åt skogen (i den kommer jag visserligen redan att befinna mig) och jag måste hämtas upp av en internationell räddningsinsats.

Andra förslag på oundgängliga ting?

Jag är en i det närmaste hundraprocentig novis på dataspel. En hel kulturyttring har existerat och utvecklats i ett par decennier (och mer än så), utan mitt deltagande. Men med den nya leksaken AjFån, tänkte jag råda bot på detta: för några futtiga kronor har jag således laddat ned en bunke spel från AppStore. Jag kör igång ett av dem — och inser att det hänt en del sedan Minröjaren. Är det här spel? Det är ju i hela fridens namn knappt  något annat än Verklighet. Det så sorgligt bortglömda ordet ”videovåld” dyker upp i huvudet.

Stress.

Panik.

Kommer jag att dö? Synapserna i mitt huvud drabbas av kortslutning.

Som menig WW2-soldat på uppdrag runt om i världen förväntas jag ta kål på tyskar och japaner, de flesta av dem säkerligen unga oskyldiga familjefäder, som inte haft något annat val än att ställa sig i Wehrmachts eller den kejserliga arméns led.  Jag skjuter desperat, men så småningom kräver spelet att jag ska göra mer än en sak åt gången. Jösses, kan jag inte få sikta i lugn och ro, och sedan skjuta på Günther eller Kenzaburo? Måste jag springa, ta skydd, byta vapen och skjuta nästan samtidigt? Att jag dör snabbt, behöver väl knappast tilläggas. Så småningom förbarmar sig spelet över mig, och låter mig gå vidare till nästa nivå. Trots allt har jag ju betalt 50 riksdaler för det här, och i annat fall vore jag väl snuvad på pengarna.

Inte går det bättre som medeltida krigare. Jag hoppar oundvikligen ner i avgrunden eller får huvudet avhugget. Strategispel går något bättre, men på alla nivåer utom babynybörjarens, invaderas mitt sorgfälligt uppbyggda rike av starkare civilisationer. Aj då.

Kommer jag från en annan tidsålder? Är jag gjord av ett annat slags materia?

Alldeles uppenbarligen finns det ju skolbarn som klarar sånt här.

Räddningen för självförtroendet: schack för AjFån. Jag firar stora triumfer mot ettorna och nollorna. Utan klocka, bör tilläggas.

#2 — Barefoot Ted: om han springer över 50 miles funderar han på att sätta något på fötterna, och då ett par VFF, Vibram Five Fingers.

Liksom många andra, åtminstone i engelskspråkiga länder, stötte jag på Barefoot Ted för första gången i boken Born to Run av Christopher McDougall, som (bland annat) handlar om Tarahumara-indianerna i norra Mexiko, eller Rarámuri, som de kallar sig själva.

Hos Rarámuri är ultradistanslöpning är en central del av livsstilen. Barfota, eller i enkla Huaraches, tillryggalägger de extrema distanser, på en diet huvudsakligen bestående av kolhydrater (majs). En central händelse i boken är 2006 års upplaga av Copper Canyon Ultra Marathon, som på samma startlinje lyckas ställa ett antal Rarámuris, och några notabla amerikanska ultralöpare, bl a Scott Jurek, och så förstås — Barefoot Ted.

Här finns en kort film om  de löpande Rarámuri. Och nästa Copper Canyon Ultra Marathon går av stapeln på söndag!

Boken fick mig att på allvar snöa in på den rådande barfota- och minimalisttrenden inom löpningen, och numera går det inte en enda vecka utan att någon av veckans mil springs i mina underbara Feelmax Kuusaa, 99 gram finsk mockasin: