Vaxduksboken

Vårens ultramarathon är avklarat: 100 sprungna kilometrar lördagen den 21 april på den återuppståndna Lejonbragden i Lund. På 1980-talet vann Rune Larsson loppet ett flertal gånger; sedan dess har det legat i dvala fram till nu, då ett gäng entusiaster har tagit upp tråden på nytt. Bansträckningen följer med något litet undantag den ursprungliga rutten i nordöstra Lund.

Jag höll ett jämnt tempo upp till femtiokilometerspasseringen och tog hjälp av Of Monsters and Mens album My Head is an Animal i ajpåddlurarna. Efter fem timmars löpning tog jag i stället till min meditationsteknik att enbart försöka fokusera på en punkt långt borta i synfältet. Detta fungerade hyfsat under de sista timmarna, även om det var svårare än vanligt att helt koppla bort den nedräkning som pågick i huvudet. Varven efter halva loppet gick som förväntat några minuter långsammare, men jag höll mig löpande hela tiden med undantag för motluten på de två sista varven då jag fick ägna mig åt så kallad maktpromenad.

Jag gick i mål på tio timmar och trettionio minuter, vilket var långsammare än jag hade räknat med. Ändå känner jag mig riktigt nöjd med det jämna tempot och att jag faktiskt aldrig hamnade i någon riktigt djup svacka: tröttheten kommer och går och kommer igen under löpning som pågår i flera timmar, och benen är givetvis stumma under större delen av tiden, men detta får man räkna med – och någon riktig mental kris fick jag inte denna gång.

Med denna och andra ultraerfarenheter som grund har jag nu ändrat mig på en punkt: tidigare har jag sagt att jag inte är intresserad av distanser längre än etthundra kilometer, men jag har nu blivit intresserad av att se hur kropp och psyke reagerar på längre distanser där jag räknar med att vara ute i något dygn. Preliminärt är mitt mål nu genomföra 100 miles på TEC (Täby Extreme Challenge) 2013.

Jag hyser ett lätt bisarrt intresse för möjligheterna att transportera skrymmande föremål med mänsklig muskelkraft, och lyckligtvis är det ganska lätt att hitta en hel del kloka råd på detta område. Om du vill flytta till en ny bostad med hjälp av cykel, så skriver Bikesatwork en del om detta. Hos dem kan du dessutom få hjälp med beräkningar av hur mycket som är möjligt att dra, råd om växlar och veta för- och nackdelar med olika typer av kopplingar. ”Most people underestimate how much they can transport using their own muscle power”, skriver de. Och det är ju så sant. Kreativa hemmabyggen klarar mer än du tror. Titta på den här. Och så har vi den här sköna killen. Och lite allmän inspiration är aldrig fel.

De femtio höstvackra kilometrarna på Sörmland Ultra Marathon startar vid Markuskyrkan i Björkhagen och följer därefter, mestadels, de första etapperna av Sörmlandsleden genom Nackareservatet och förbi Tyresta nationalpark, mot målet i Rudan. Hade det inte varit för bebyggelsen som dyker upp här och var, skulle man här och var kunna tro att man befinner sig i orörd vildmark.

Min form har under hösten varit god, och jag satsade därför på att göra en riktigt bra tid. Strategin var att ta det lugnt på partierna som går i klurigare terräng, och trycka på i början och i mitten där det är lättlöpta spår, grusväg och asfalt. Några särskilda problem att följa denna strategi var det ju nu knappast, eftersom farten sjunker naturligt på de knixiga partierna upp och ner för hällarna, med mycket rötter, sten och lera. Tiden – 4.35 (ungefärlig tid som justeras efter att resultaten kommit ut) – är visserligen inte dålig på denna typ av terrängultra, men jag hade räknat med bättre. Om terrängpartierna löptes i sexminuterstempo, så försökte jag vinna tid genom att trycka på runt 4.20-tempo på slätlöpningen, men jag fick betala ett högre pris än jag trodde för detta, och stumnade riktigt rejält. Kilometrarna efter marathonpasseringen gick i ett plågsamt långsamt joggtempo.

Men, men – detta till trots är jag inte missnöjd. Skogen var vacker. Solen tittade fram. Kapaciteten finns där. Endorfinerna hälsade på.

Denna blogg ska handla om att springa långt. Det gör den knappt. Senaste inlägget är från vårvintern. Har ni kanske hört denna visa förut? Den där om bloggen som startas men som aldrig skrivs på. Ja, jag tänkte väl det. Men här kommer en liten uppdatering av min muskulära och konditionsmässiga status. I april gjorde jag mitt första lopp över distansen 100 kilometer, på SM, i Västergötland. Det gick bra. Jag kom i mål. Tiotimmarsmålet nådde jag inte riktigt. I efterhand var jag nöjd ändå. Så dåligt är det ändå inte att springa etthundra kilometer. Sedan var jag skadad i foten. Under tiden jag var skadad kunde jag träna. Det blev mycket kettlebell och hemmasnickrade crossfitpass med en säck som jag fyllde med sand — högintensiv styrketräning. Jag tappade inte konditionen. Jag blev starkare. Därför åkte jag till Schweiz. I detta lilla land finns det höga berg. Några av dem ligger runt Davos. Där sprang jag Swiss Alpine Marathon i slutet av juli, i klass K42. Det blåste. Det var kallt. Men det gick bra. Jag hade blivit jättestark, och skadan hade gått över. I förrgår sprang jag en liten DM-tävling över distansen 5000 meter. Det gick också bra. Jag sprang på 17:15. Det är ganska snabbt. Nu vill jag gärna se om jag kan springa en mil under 36 minuter. Vi får se. I oktober ska jag springa Sörmland Ultra Marathon. Det är på 50 kilometer. Annars har jag grävt väldigt mycket i jorden, på kolonin. Det är också ganska jobbigt. Och så har jag läst en del. Och äter gör man ju alltid. Ja, det var nog det hela. Hej, hej.

Jaha, då har jag satt mig på ett norrgående tåg för att med start vid midnatt ställa upp i ännu ett Ursvik Ultra.

Via diskussionsforum och bloggar har jag fått utmärkta löpande banrapporter, och årets 75 kilometrar lovar halka i form av packad snö och is, en del blöta partier där man lär trampa genom snötäcket, och kortare partier barmark.

Tyvärr är det för kallt för att likt forna tiders grekiska atleter springa naken inoljad med olivolja, således är jag utrustad så här från topp till tå: pannlampa (Silva L1) en buff virad till mössa, vindjacka och ullundertröja, tunna handskar, långa tights, merinoullstrumpor, tunna skor (Inov8 F-lite 195), samt snökedjor/broddar (yaktrax pro). GPSen lämnar jag hemma: det är under rådande omständigheter helt meningslöst att låta tempot styras av elektronisk utrustning. Kroppen, underlaget och kuperingen bestämmer ändå tempot.

Jag ser fram emot några ansträngande men meditativa nattliga timmar, med ljuskäglan framför mig genom skogen.

Sov gott!

Jag har gett upp, och återsett en kär gammal vän.

Under ett halvår har jag använt mig av ett digitalt anteckningsprogram, i mitt fall evernote. Det fungerar alldeles fantastiskt utmärkt för att samla all möjlig typ av digital information som man hittar än här och än där, och som annars ligger och skvalpar på tusen platser i och utanför datorn:  i spridda dokument i halvbra sorterade mappar, i den så småningom kaotiska bokmärkesmenyn i webbläsaren eller på virtuella post-it lappar som inte är ett dugg bättre sorterade än fysiska diton.

Evernote fungerar, och jag kommer att fortsätta använda det. Men i ett ambitiöst försök att vara konsekvent övergick jag till att även föra mina privata anteckningar — infall, idéer, tankar, utkast och annat — i programmet. Det är bara det att… ja, känslan, den svårgripbara och svårdefinierade, inte alls vill infinna sig, inte på minsta lilla vis.

Dessutom tänker jag bättre med papper och blyerts.

Och ljudet av pennans stilla rispande mot pappret.

Och doften av en nyöppnad anteckningsbok.

På senare tid har jag kört en hel del träning med kettlebell, eller гиря, det gamla ryska redskapet med vilket man kan göra väldigt nyttiga, och flera ballistiska, övningar. Höft, rygg och djupa magmuskler tackar och blir starkare. För ultradistanser är det kanonbra. Och så är det riktigt svinjobbigt, vilket jag gillar — så långt man någonsin kan komma från 3 x 10 bicepscurl i maskin på ännu ett av alla dessa fitnesscentra med väggarna klädda med speglar och folk som mest använder konditionsapparaterna till att promenera.

Av en tillfällighet stötte jag på nyöppnade Basic Gym i min jobbstad Kristianstad, ett ställe hyfsat på väg ”hem” från jobbet till tågstationen, befriande totalfritt från alla typer av maskiner men fullt av kettlebells, skivstänger, rep och annat vettigt. Glad i hågen begav jag mig dit för ett kb-pass, men eftersom jag var kvällens ende besökare (!) förvandlades det hela till en gratis privat instruktionstimme.

Oerhört nyttigt var det. Och ja, vådan av att vara självlärd blev tydlig. Jag är långt ifrån någon katastrof, men har gått för djupt ned med knäna i svingen. Jag har trott att jag har jobbat mycket med höften, men ska jobba ännu mer. Andningsrytmen i svingen ska vara annorlunda. Benet har varit lite felplacerat i turkish get-ups. Jag är dessutom flexibel som en lyktstolpe. Men, men, som sagt: jag verkar inte vara någon katastrof.

Jag kommer tillbaka, och fler besökare har utlovats…., vilket jag verkligen hoppas på eftersom jag önskar ett ställe som detta all tänkbar framgång. Dessutom tänkte jag dra dit för en workshop på söndag. Man lever ej av löpning allena.

Härförleden sprang jag långtur längs Skåneleden. På väg ner från Romeleklint, i morgonljuset, kom ett av de där ögonblicken: stegen är lätta, tysta men kraftfulla; andningen är jämn och kontrollerad; rörelsen genom landskapet har ett drag av tyngdlöshet; för en kort stund håller ingen som helst tanke medvetandet i arrest.

För mig är detta den rena löpglädjen. Jag inbillar mig att ett litet barn, eller en frisläppt hund, känner samma glädje, fast de naturligtvis är mycket bättre på det. Ögonblicken är villkorade: de kräver att man för en stund glömmer vad man egentligen håller på med. Likheterna med meditation är många. Och måste jag säga att de kräver att man springer utan att titta på klockan, utan tanke på tempo, distans och tävling?

Är detta ”hälsa”? Ja, troligen, som en bieffekt. Men i mångt och mycket är detta att ”må bra” en icke-fråga för mig. Min främsta drivkraft är den rena glädjen att röra sig, beskriven ovan, och den näst främsta – att göra besök i psykets utmarker inom ramen för en längre tids fysisk prestation.

Jag skulle kanske ha kunnat göra något annat.

Det händer att jag ”mår bra” av löpning, eller annan träning. Det händer att jag mår utmärkt. Det händer också att jag mår mindre bra. Särskilt inom ultralöpningens värld tror jag att ytterst få utövare främst drivs av viljan att må bra.

”Hälsa” är ett synnerligen subjektivt begrepp. Just därför får mycket av den samhälleliga hälsodebatten ett drag av paternalism. Det finns få andra områden där personer, instititutioner och rörelser med så bergfast tvärsäkerhet försöker övertyga just dig vad som får dig att må bra, och inte nog med det, som dessutom ofta ska få dig att känna konstant dåligt samvete över ditt sätt att leva.

Om vi i den ena änden av en hälsoskala finner sådant som jag har skisserat ovan – hälsa som resultat av ren glädje – så finner vi i den andra änden ett i dagarna aktuellt tema: rökförbud på arbetstid i Region Skåne. Jag tycker att det är absurt. Vi har inte bara en moralisk plikt att må bra. Vi sköter denna moraliska plikt så illa att samhället ser sig tvingat att överta denna pliktkänsla och komma med ett förbud: det räcker inte ens med det kollektivt genererade gigantiska dåliga samvete som tanken är att varje rökare ska känna, för att därigenom sluta och inte ligga sig själva, och samhället, till last. ”Vi föregår med gott exempel” var ett av argumenten. Jag finner det… tja, intressant, att man kan föregå med gott exempel genom förbud. Jag har svårt att tänka mig detsamma överfört till exempelvis barnuppfostran. ”Nu ska jag föregå med gott exempel. Därför förbjuder jag dig att…”

Rökning blir alltså förbjudet på arbetstid i Region Skåne, men stress kommer förmodligen fortfarande att vara tillåtet i obegränsade mängder.

Jag läste någonstans om föräldrar i Stockholm som hade varit synnerligen upprörda över att deras barn hade kommit i kontakt med röklukt som satt sig i ytterkläderna på rökande förskolepersonal.

I det globala samhällets uppdaterade flöde trängs katastroferna med varandra, men viljan att skydda våra närmaste från varje kubiknanometer skadlig substans tycks starkare än någonsin. Iklädda reflexväst och cykelhjälm, rökfria och försedda med stegräknare och gångstavar, stressar vi vidare till nästa vårdtagare, nästa deadline, nästa möte.

Jag ger mig ut på Skåneleden i helgen igen. Kanske kommer jag att må bra.

Att packa sin ryggsäck, och tillsammans med andra ultrafreaks ge sig ut på ett riktigt långpass med paus för fika och lunch hör till livets stora njutningar. Årets GAX-träningspass på 50 km blev dessutom en betydligt bekvämare historia än förra årets expeditionsartade snöpulsningshistoria. Årets rutt gick från Lunds C längs Hardebergaspåret till Skrylle där några varv avverkades, och tillbaka igen. Jag tackar — bland många andra — honom, och en av de här, för sällskapet, honom för både sällskapet och det fantastiskt goda rökta sidfläsket, och så naturligtvis honom för själva arrangemanget.

Den här bloggen har visat sig vara en av världens sämst uppdaterade. Och eftersom tre fjärdedelar av det lilla som jag har skrivit här ändå har handlat om marathon- och ultralöpning — och jag dessutom är försedd med ett kraftigt överskott av personlig integritet och följaktligen inte har något som helst intresse av att vända ut och in på mitt privatliv i offentligheten — så ger jag upp tanken på att skriva om något annat och när förhoppningen att förvandla detta till en (nästan) ren blogg om just detta: marathon- och ultralöpning.

Och då kommer vi raskt in på planerna för 2011. I slutet av mars är det dags för mitt andra Ursvik ultra, 75 km terräng. I mitten av april ställer jag upp i det historiska första officiella svenska mästerskapet på 100 km. I slutet av juli blir det med allra största sannolikhet ånyo dags för Swiss Alpine K 78. Till årets mål hör också att försöka genomföra ett marathon i Vibram Five Fingers.

Skoj, skoj. Ultralöpning sitter till stora delar i huvudet: en av konsterna är att kunna se fram emot att benen kommer att bli blytunga, energidepåerna ta slut, och samtidigt fokusera på vetskapen att man kommer att komma ut någonstans på andra sidan tröttheten med förnyade krafter. Ett ultralopp följer ett slags vågrörelse: en schackningsperiod följer på en period av kraft och flyt, som följs av en ny schackningsperiod, etc. Träna din skalle till att acceptera denna vågrörelse — och du har kommit en bra bit på vägen.